Ansiktskrot

Jag visade min nya septumpiercing för en av mina kollegor som lite halvt förskräckt utbrast:
– Men det är ju inte vackert!
– Men jag känner mig som en tjur! svarade jag då nöjt.
– Fast det är kanske inte så feminint… la jag då till för det har jag förstått är viktigt för fransyskor.
– Nej, det kan man väl knappast säga.. Jaja, bara du är nöjd så.. sa hon då.
Jag blev mest road av hennes reaktion, för jag vet ju att det är assnyggt. Men det är lustigt när någon kommenterar ens nyinköpta 500-kronorssmycke på det sättet. Själv har hon en fet tatuering med ett klyshcitat om gud från revbenen ner till höften, men när hon visade den ljög jag minsann snällt och sa att den var fin.

Kakor är botemedlet

Jobbet var jobbigt idag. Förutom att jag nästan inte hade sovit något samt har haft en del jobbiga saker att tänka på nu den senaste tiden, så tjatar de hela tiden om att jag måste le mer. Jag förstår att jag måste bli mer käck när jag jobbar som speedy ute bland kunderna, men i juicebaren får jag väl för fan stå och sura om jag vill!? ”Det är trevligare för oss om du ler mer”, svarade en av mina kollegor på det argumentet. Ge mig dricks, så kanske. Nej nu skämtar jag, de är jätterara mot mig. Men vissa av dem har några irriterande ovanor. Som killen som har samma rang som mig men ändå måste bete sig som en manager. I juicebaren: ”Du ska bara ha 70 gram ananas i påsen, inte ett gram mer, okej Michelle?”, under lunchen: ”När börjar du? Klockan tolv? Klockan är tolv nu!” etc etc.

Men det är roligt här också. Jag har smakat följande bakverk:

– Nonettes (honungskakor med marmeladfyllning)

– Eclairs (smakerna mango, hallon, choklad, rosor och vanilj)

– Macarons (alla jävla smaker som finns efter att ha fått en lite halvt psyko födelsedagspresent i form av en låda med ca 20 stora macarons. himmelskt gott.)

– Religeuse (gräddig äcklig bakelse fullproppad med typ chokladpudding, köpte dock en budgetvariant, kan ha varit orsaken)

– Flan d’abricot

– Tartelette de fraise

– Tartelette de citron

– Kanterna på Cojeans alla kakor

to be continued…

Jag är ett nöt

Jag verkar ha någon sorts relationstourettes. Jag börjar varje spirande kärlekshistoria med att säga ”Faaast assåe…. bara så du vet så träffar jag andra..”. Sist sa jag även den charmerande frasen ”Alltså jag planerar ju inte att göra slut med dig inom den närmaste tiden”. Nu nöjde jag mig med att konstatera att ”Vadå, inga förhållanden fungerar ju, allt har ju ett slut” under ett känsligt litet relationssnack. Och så blir jag förvånad när de gör slut med mig!

Ska bli spännande att se hur jag sabbar det nästa gång. Imorgon ska det i alla fall drickas sangria och dansas på le Truskel.

4 augusti 2009

Efter att ha hällt en hel flaska biologiskt miljövänligt avloppsrensmedel i mitt avlopp utan framgång, börjar jag nu överväga att ta i med hårdhandskarna. Men på baksidan står det att man både måste ha skyddsmask och skyddshandskar för att kunna använda det. Var köper man en skyddsmask mot avloppsrensmedel? Borde jag veta det?

I övrigt gick jobbet gick rätt dåligt idag, min chef tyckte att jag var för långsam, och speedytjejen var oförklarligt kort och oartig mot mig. Jag undrar om det är för att jag glömmer bort att säga ”s’il vous plait” efter varje sak jag ber henne om, men jag tänker att jag trots allt kompenserar för det genom att säga tack och le undergivet när hon kommer med sakerna.

3 augusti 2009

3 augusti 2009

Idag har jag köpt avloppsrensare och öppnat bankkonto. Vuxenpoäng för det!

Igår var jag och M och såg “Public enemy” på bio, en gangsterfilm med Johnny Depp. Den var väl rätt spännande och jag gillade de många skjutscenerna. Men herregud för vålds- och manlighetsromantiseringen! Jag har inte så mycket emot våld i filmer, tvärtom, men jag gillar inte när snubbarna framställs som lite hårdnackat charmiga när de dödar folk och köper sex. Jag blir så trött på manliga filmstereotyper. Inte bara för att det gör en film platt och ointressant när halva storyn går ut på att presentera en odräglig manstyp som något eftersträvansvärt. Utan också för att den där kisande, surmulna blicken huvudkaraktären alltid har imiteras av riktiga män ute i den riktiga världen. Man tvingas ha konversationer med egentligen rätt trevliga killar som undviker ögonkontakt och ser allmänt dryga ut. Inte heller görs det filmer om kvinnor med djupa närbilder på rökande, osminkade kvinnor med förstorade porer och rynkor fullt synliga men ändå så, så, så respektingivande. Inte heller görs det filmer om kvinnor som springer runt och gör skada, ger efter för laster såsom sprit, droger och horor, men ändå hittar en trogen man som står vid deras sida in i det sista. Inte heller görs det filmer där relationer kvinnor emellan står i centrum, som fiender eller kumpaner som möter döden tillsammans. Inte för att jag nödvändigtvis tycker att allt ovanstående är skildringar jag hade velat se mer av. Men jag är så trött på att den egentligen otroligt smala mansgenren av filmer och böcker, som uteslutande behandlar manlighet (på ett alltid lika oreflekterade sätt) görs till något allmänmänskligt. Jag skulle kunna rabbla upp tusentals böcker och filmer som antingen handlar om fula snubbars bitterhet över att inte kunna få brudar, deras destruktiva leverne med droger och alkohol, eller deras kontakt med fräsiga och dekadenta situationer, gärna kryddat med prostitution, våld och död, men som ändå får klassikerstatus och sägs behandla existentiella frågor.

Jag fick lust att vädra dessa tankar för min dejt efter filmen men lyckades inte få ur mig mer än att jag tyckte att filmen var lite macho. Det är redan svårt för svenska vänsterkillar som kan feminism i teorin, att verkligen förstå vad det innebär att män är normen, så jag tänkte att det nog skulle bli lite överkurs just den kvällen.

Hello world!

Welcome to WordPress.com. This is your first post. Edit or delete it and start blogging!